GRUNDLÄGGANDE OM SMÄRTA

 

LÄKARENS OUPPFYLLDA BEHOV

Huvudbudskap

  • På grund av dess utbredda inverkan och höga belastning på livskvalitet kan smärta betraktas som en av de viktigaste frågorna globalt, men ändå är behandlingen ofta otillräcklig.1,2
  • Förbättring av kommunikationen mellan patient och läkare, att balansera smärtlindringen av ett läkemedel med dess biverkningsprofil, samt att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal om brådskan i att remittera patienter till smärtspecialister, är viktiga utmaningar som kan bemötas av läkare för att minska lidande.1
  • Att tillgodose dessa ouppfyllda behov kan leda till bättre beslut om behandling och minska patienternas lidande.1

Långvarig smärta drabbar cirka 20 % av vuxna i Europa och USA.1 Den globala studien "Global Burden of Disease Study 2013" lyfter fram långvarig smärta som "det viktigaste tillståndet – globalt, regionalt och i varje enskilt land" när man värderar år som levts med funktionsnedsättning.2 Trots detta finns det betydande bevis för att hantering av långvarig smärta fortfarande är otillräcklig, med många patienter som påverkas av psykologiska och sociala faktorer, vilket leder till minskad livskvalitet och socioekonomiska konsekvenser.1

Gapet i kommunikationen mellan patient och läkare

Valet av lämplig behandling och bedömningen av hur ett behandlingsmål ska uppnås är beroende av tydlig kommunikation mellan patient och läkare.1 Data indikerar att patienter och läkare kan ha olika uppfattning om graden av smärta och smärtlindring.1 Faktum är att en studie visade att upp till 80 % av läkarna kan ha en felaktig bild av sina patienters smärtsymtom1 och i en annan studie var 95 % av läkarna överens om att patienternas förväntningar på smärthantering inte alltid överensstämde med deras egna förväntningar.3 En mer utbredd användning av standardiserade bedömningsverktyg, såsom skalor och frågeformulär kan underlätta detta utbyte och leda till mer individanpassad vård.1

Balansen mellan smärtlindring och biverkningar

Ett stort bekymmer inom smärtbehandling är att balansera den smärtlindring som läkemedlet ger mot förekomsten av eventuella biverkningar.1 Om en patients medicinering inte kontrollerar smärtan på lämpligt sätt, kan dosen behöva ökas. Faktum är att symtomen på akut och långvarig smärta kan vara otillräckligt kontrollerade hos upp till 75 % av patienterna.3 Dessutom kan effekten av läkemedlet avta innan patientens nästa dos, men en ökning av läkemedelsdosen kan också öka risken för biverkningar till en punkt där toleransen kan bli oacceptabel.1 Det är möjligt att hantera svårare biverkningar med ytterligare läkemedel, men detta kan leda till läkemedelsinteraktioner eller ytterligare biverkningar.1,4 Alternativt kan patienten flyttas över till ett annat läkemedel eller en kombinerad behandling för att bibehålla effekten.1,4

Vikten av snabb diagnos och behandling

Patienter, i synnerhet med långvarig smärta, kan uppleva att de får sin diagnos och behandling betydligt försenad och att behandlingen ofta är otillräcklig.1 Detta kan bero på en allmän omedvetenhet om lämplig hantering av långvarig smärta och lokala behandlingsriktlinjer.1 Studier har till exempel visat att långvarig ländryggssmärta ofta inte hanteras i enlighet med nuvarande behandlingsrekommendationer.5,6 Dessutom kan behandlingar för tillstånd med olika symtom, såsom fibromyalgi, sakna godkännande i vissa länder, vilket hindrar läkare från att behandla sina patienter på lämpligt sätt.7 Detta innebär att utbildning om adekvat behandling av långvarig smärta måste framhävas.1

Att tillgodose dessa läkares otillfredsställda behov och utveckling av läkemedel för smärtalindring kommer att tillgodose de otillfredsställda behov som patienterna står inför. Genom att förbättra smärtbehandlingsalgoritmer, lyssna på patienten och dela kunskap hoppas man kunna minska funktionshinder och patienternas lidande, förbättra livskvaliteten och minska kommunikationsgapet mellan patienter och hälso- och sjukvårdspersonal.

  • Referenser

    1. Varrassi G et al. Curr Med Res Opin. 2010;26:1231–45.

    2. Rice ASC et al. Pain. 2016;157(4):791–6.

    3. McCarberg BH et al. Am J Ther. 2008;15:312–20.

    4. Kress HG. Eur J Pain Suppl. 2009;3:11–15.

    5. Ivanova JI et al. Spine J. 2011;11:622–32.

    6. Fullen BM et al. Eur J Pain. 2007;11:614–23.

    7. Häuser W. Dialogues Clin Neurosci. 2018;20:53–62.

M-N/A-SE-01-25-0002 Jan 2025