En omfattande klinisk utvärdering av patienter som uppvisar långvarig smärta innefattar en grundlig anamnes (inklusive kliniska frågor för att mäta patientens aktuella smärtstatus, generell medicinsk historia, behandlingshistoria och psykosociala faktorer) och bedömning av smärtan med hjälp av både en fysisk undersökning och bedömningverktyg för patientrapporterade mått.^1,2 Läkaren bör bedöma 'hela patienten', inte bara smärtan.^1,2 Fynden från dessa utvärderingar kan förklara förekomsten och svårighetsgraden av symtom och funktionsnedsättning, indikera en diagnos och stödja utvecklingen av en behandlingsplan eller behovet av ytterligare undersökningar.¹

Anamnes

En detaljerad anamnes krävs för att finna alla patologiska och psykologiska faktorer som kan bidra till smärtan som patienten upplever.³ En effektiv bedömning av patientens anamnes tar hänsyn till den flerdimensionella karaktären av långvarig smärta och omfattar inte bara information om själva smärtan, utan registrerar också alla eventuella komorbiditeter, tidigare och nuvarande behandlingar och familjeanamnes.^3,4

Smärtanamnes

Utvärdering av en patients nuvarande sjukdom bör inkludera frågor om lokalisering, kvalitet, intensitet, tid till uppkomst, frekvens och förlopp av smärtan; sensoriska och affektiva komponenter; förvärrande och lindrande faktorer och eventuella ytterligare symtom såsom motoriska-, sensoriska- eller autonoma förändringar.^3,4

Generell anamnes

Förutom anamnes av nuvarande sjukdom, innebär en omfattande smärtutvärdering även inhämntning av information om familjeanamnes, komorbiditeter, medicinsk anamnes, anamnes av allergier, social anamnes (inklusive substansbruk eller missbruk av droger), tidigare diagnostiska tester samt tidigare och nuvarande behandlingar.⁴

Andra sjukdomar kan påverka smärtan och påverka valet av läkemedel. En fullständig lista över nuvarande och tidigare läkemedel bör kollas upp för att undvika läkemedelsinteraktioner och biverkningar från ordinerade läkemedel. Att förstå effektiviteten av tidigare farmakologiska och kirurgiska ingrepp kan hjälpa till smärtan indikera vilka framtida behandlingar som kan vara mest lämpliga.³

Psykosocial anamnes

Utvärdering av en patients psykosociala anamnes inkluderar frågor om förekomsten av psykologiska symtom (t.ex. ångest, depression, ilska), psykiatriska störningar, personlighetsdrag eller tillstånd och coping-strategier.⁴ Detta är viktigt eftersom negativa psykosociala faktorer (t.ex. ångest, trauma) kan förvärra smärta och smärtrelaterade utfall, medan positiva faktorer (t.ex. aktiva coping-förmågor) kan förbättra dessa utfall.¹

Inverkan av hur långvarig smärta påverkar patientens vardagliga aktiviteter, humör, sömn, beteende och relationer bör noggrant utvärderas.^2,4 För detta kan verktyg som ACT-UP (Activity, Coping, Think, Upset, People's responses) användas som vägledning i patientintervjuer:²

1. Aktivitet: hur påverkar smärtan ditt liv (d.v.s. sömn, aptit, fysiska aktiviteter och relationer)?
2. Coping: hur hanterar du din smärta (vad gör den bättre/värre)?
3. Tänk: tror du att din smärta någonsin kommer att bli bättre?
4. Upprördhet: har du känt dig bekymrad (orolig)/deprimerad (nedstämd, dyster)?
5. Reaktioner från andra: hur reagerar andra personer när du har ont?

Fysisk undersökning

Den fysiska undersökningen av smärtan bör inkludera en lämplig neurologisk och muskuloskeletal utvärdering.⁴ Beroende på den kliniska profilen kan läkare också utföra interventionsdiagnostiska procedurer (t.ex. selektivt nervblockad, medialt grenblock, facetledinjektion, injektioner i sacroiliacaled eller provokativ diskografi).⁴

Bedömningsverktyg för patienten

Patientrapporterade bedömningsverktyg på smärta har blivit en mycket viktig del av utvärderingen av långvarig smärta.² De mest använda endimensionella skattningssinstrumentet på smärtans intensitet är den numeriska skalan (NRS) och den verbala skalan (VRS).² NRS ber patienter att skatta sin typiska smärta på en skala från 0 (ingen smärta) till 10 (värsta tänkbara smärta), medan VRS använder verbala beskrivningar (t.ex. lätt, måttlig, svår).²

Dessa endimensionella verktyg tar dock inte hänsyn till kontextuella detaljer, såsom platsen för smärtan eller de omständigheter under vilka smärtan uppstår.² Dagliga smärtdagböcker kan användas för att få mer exakt information om patientupplevelser, som rapporteras i realtid snarare än att erinras.²

Medan smärtintensitet ofta anses vara den primära aspekten på vilken smärtans inverkan mäts, är fysisk funktion en viktig indikator på sjukdomens inverkan på vardagen för människor som lever med medicinska tillstånd.⁵ Att förstå svårigheten att utföra vardagliga uppgifter hos patienter med långvarig smärta kan vara utmanande; patientens mål är individuella och inte nödvändigtvis i linje med standard för kliniska resultatmått.^5,6 De flesta patienter upplever att oförmågan att utföra dagliga aktiviteter är mycket viktigare än själva smärtan; i en studie av patienter med långvarig ländryggssmärta, hade 76 % av patienterna satt upp mål relaterade till fysisk funktion.⁶ Läkare bör överväga ett mer samarbetsinriktad strategi med patienter för att fastställa vilka behandlingsinsatser som är mer enligt patientens preferenser.⁶ Ett enkelt tillvägagångssätt för att komma fram till hur smärta påverkar en patient, är att ställa frågor som "hanterar du smärtan?" för att stimulera till en diskussion utöver smärtintensitet och för att värdera helhetsperspektivet av patientens liv.